naddielicious

Lite stressad här. Carro frågade nyss om jag ville med ut på puben och ta nån drink med henne, för solstrålen fyller 18 idag! Hurra till henne! Så det får man väl göra ett par timmar. Sedan måste jag hem och ringa Jesper och intervjua honom till svenskarbetet. Ska nog be att få tala med hans kära mor som jag inte träffat än också, så att jag får lite olika ålderskategorier. Det kan vara smart.

Nu ska jag se om min jeanskjol är så kort som jag har i minnet eller om den lämpar sig idag. Wish me luck!

Snart läggdags. Denna dagen har inte ägnats åt mycket mer än en hel del diskuterande på msn med en viss person. Nu när jag tänker efter så har vi pratat... sedan jag vaknade. Med middagspaus emellan. Det är få människor som jag kan prata med så som jag kan med honom. Egentligen borde jag vara extremt försiktig nu. Inte engagera mig för mycket, inte hoppas på för mycket framför allt. Det jag vet är att han gör mig glad. Det får räcka sålänge. Punkt och godnatt.

Jag fick ett infall igår och drog med Carro på bio. Hon ville se Patrik 1,5, den skulle tydligen vara bra sa hon, så det gjorde vi. Och den var bra. Det som störde mig var biopubliken, däribland Carro.

Ni förstår, filmen handlar om ett bögpar som ska adoptera. Detta ger en del scener där de två männen är intima med varandra. (Gustav Skarsgård var den ena, för övrigt). Och tydligen är detta något som stör väldigt många. Det ropades högt (mest av tjejerna i publiken, märkligt nog) hur äckligt det var att se. Varför sådana starka reaktioner? Visst, det är kanske ovant att se för de flesta, men jag trodde vi hade kommit längre än så? Tydligen inte.

Igår slutade jag röka. Pang, sade det. Med lite inspiration från Hanna, förstås. Men ändå. Finito. Jag behöver er inte längre, cancerpinnar. Det är befriande och lite jobbigt. Men det är ju lika bra att sluta medan man kan. Om tre dagar kommer jag inte känna någonting, säger de. Vi kör på det.

Och just det. Vi har en mus. I vårt hus. Bakom vår spis. Han grymtar som en gris. Nej, förlåt, vad dålig jag är. Men det är sant, och han har rymt och vi har ingen aning om vart han är. Smått skrämmande. Tur att man sover med stängd dörr.

---

Jag ska presentera Torkel i knipa för Jesper imorgon. Hoppas på succé. Jesper har precis samma humor som jag. Våra msn-konversationer är otroliga.
Om mina pengar kommer in rätt på kontot imorgon så ska vi kanske ut och shoppa på lördag också. DET behövs!

Idag på fransklektionen fick vi lära oss att i södra delen av Frankrike, där tycker de om att steka mat i olivolja. I norra, däremot, där steker de i smör. Lite sådär trevlig kuriosa som man inte förstår var han får ifrån, vår lille Leif.

Han kan prata hur länge som helst om skillnaden mellan sallad i en skål, och sallad som en rätt som man får på en restaurang. "Ta man sallad ur en SKÅL, förstår ni, då tar man LITE sallad, men får man in sallad på en tallrik, alltså, bara sallad som till exempel grekisk sallad, då säger man EN sallad. Och pratar man om sallad som grönsak, alltså utan tomater och så vidare, då vet ni att det heter något helt annat! Och på tal om det, vad har man i en sallad? Oliver kan man ju ha, ja, tycker ni om oliver? Jag älskar oliver, ja oliver, det är något helt fantastiskt! För att inte tala om olivolja!"

Därefter kan han börja prata om upptäckten av oliver, och helt plötsligt har vi fått en historielektion.

Ungefär där vimlar han bort sig medan han står och å ena sidan är lyrisk över sina oliver, och å andra sidan kommer på att vi faktiskt har en fransklektion, och febrilt försöker skriva ner alla nya ord på tavlan medan han berättar.

Då och då backar han in i papperskorgen, som välts omkull i hans ivrighet, och då tappar han bort sig och kan inte för sitt liv komma på var han var någonstans.

Människan måste upplevas.

Jag väntar på att Pavel, den lilla casinobögen, ska vinna en turnering och senare komma hem till mig. Kanske får han bjuda mig på en söndagsdrink ute någonstans om han nu vinner de där 20.000. Man kan ju hoppas.

För övrigt så väntar jag ivrigt på mitt studiebidrag. Jag har inga tjocka tröjor, vilket betyder att jag kommer frysa ihjäl väldigt snart. Garderoben i allmänhet behöver uppdateras lite. Man märker det när man ska gå ut, man har massor med kläder men ingenting att ta på sig. Typiskt.

Skor behövs också. Hittade några sötnosar på Brandos.se. Inte mycket att hänga i julgranen, men strunt i det.




Ska snart byta till mig skor från storasyster ändå, och då får jag mina perfekta höststövlar! Ha!

Nej, men gud. Så här kan vi faktiskt inte ha det.

Nu släpper vi honom en gång för alla, för i slutändan är han inte värd det. Nu går jag vidare, hoppas att han blir lycklig, och det får gärna hon också bli, det kanske hon förtjänar, det vet jag inte. Men alla är väl värda ett lyckligt slut.

Jag har ändå börjat anpassa mig till singellivet. Jag kanske till och med kan börja se några ljusa sidor...


Nu ska vi inte överdriva. Men en sak vet jag. Jag överlever det här också. Med bravur, till och med!

Woho, en godispåse på detta sen kör vi!

God morgon!

Jag tror jag drabbats lite av dagen-efter-syndromet. Man vaknar, mår märkligt nog strålande, men allt eftersom dagen går så smyger bakisen ikapp en. Det var en underbar kväll igår i alla fall.

Min Sabina fyllde 18 igår! Kvällen började hos henne med en massa trevliga människor. Jag träffade Dessi som jag dansade med, bara sådär spontant framför soffan. Nu har jag ett blåmärke på höften som jag antar har med detta att göra.




Elin och Bina, Dessi och jag, jag, Pernilla och Dessi, och så några småpojkar på slutet. Efter detta gick vi ut och hamnade först på Ice, sedan bara på diverse pubar runt Möllan. Bilderna efter utgången väljer jag att inte lägga upp, man ser ingenting ändå. Min mobilkamera suger.


Tankarna finns nu även hos en person som jag vet hade fullt upp igår, och lär få det även idag med Malmös upplopp. Jag tänker på dig, hoppas att du mår bra och är välbehållen. Var rädd om dig, jag bryr mig fortfarande.

BRUKAR DU:
Titta på dig själv i spegeln: Det händer;)
Gnälla: Nej, inte utan en bra anledning.
Skrika: Nej.
Sova: Ja!
Ha ångest: Usch ja.
Skada dig själv med flit: Nej, inte förutom att dricka mer alkohol än jag behöver.
Ta mediciner du inte borde ta: Nej.
Vilja dö: Nej, inte på vardagar;)
Drömma mardrömmar: Det händer.
Drömma sexdrömmar: Det händer, det med.
Ta droger: Nej.
Försöka vara annorlunda: Jag ÄR annorlunda...
Klä dig i svart: Inte helsvart.
Gå till kyrkan: Nej.
Gå i skolan: Ja.
Röka: Ja.
Ljuga: Nej.
Hata folk: Nej, hata är ett starkt ord. Jag ogillar de som förtjänar det.
Lita på folk: Tyvärr alldeles för mycket.

VEM:
Saknar du: Thommy.
Vill du döda: Ingen.
Rörde dig sist: Lillebror.
Vill du slå: Jag nämner inga namn.
Kysste dig sist: Fick en kyss av min senaste dejt.
Vill du kittla: Lillebror, han har världens gulligaste skratt.
Kramade du sist: Mitt tjocka patetiska gosedjur.
Vill du prata med: Någon som förstår.
Skrek du på sist: Pappa.
Sårade dig sist: Jag själv, tror jag.
Vill du bli galet full med: Hanna.
Gjorde dig riktigt glad senast: Fredric.
Fick du sms från senast: Nicke.
Ringde dig senast: Fredde.
Är vackrast på jorden: Den svarar vi inte på.

HAR DU:
För många vänner: Det går inte att ha FÖR många vänner.
Förföljelsemani: Nej.
Tvångstankar: Nej.
Någon annan psykisk sjukdom: Nej.
Någon fysisk sjukdom: Räknas ett krossat hjärta?
Någon skada: Nej.
Färgat håret: Ja.
Brutit några ben: Nej.
Några piercings: Naveln.
Egen dator: Ja.
Bra självförtroende: Nej.
Kysst någon: Ja.
Haft sex: Ja.
Köpt kondomer: Nej.
Tagit nakenbilder: Nästan.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Nej.
Bjudit ut någon: Ja.
Varit kär: Ja.
Dumpat någon: Ja.
Stulit någonting: Nej.
Lämnat landet: Ja.
Tuttat eld på nått: Ja. Ett tag satt jag och brände upp tändstickor hela tiden.
Gjort något olagligt: Ja.

HUR:
Går du: Som andra.
Svarar du i telefonen: Tråkigt normalt. Oftast.
Fördriver du tiden: Genom skola, vänner, sömn och böcker.
Mycket pengar har du: Inga att tala om.
Tjänar du pengar: CSN.
Ofta diskar du: Jag har diskmaskin.
Ofta städar du: Nån gång i veckan.
Många stör du dig på: Några stycken.
Ofta träffar du din familj: Pappa och lillebror nästan varje dag. Systern ibland. Mamma sällan.

TROR DU:
Att du kommer bli något: Jag är redan något.
På gud: Nej.
På rymdvarelser: Nej.
Att folk tycker om dig: De flesta gör faktiskt.
På ett liv efter detta: Kanske.
Att fiskar kan tänka: Jadå.
Att du kommer leva länge: Jag räknar inte med över 80.

Men sådär ja, nu börjar vi komma på fötter igen. Tänk att ett litet matteprov kan göra en så glad. Haha.

Carrolicious kommer hit strax och vi ska shoppa lite. Sedan blir det nån lunch på Sibylla (hoppas jag har råd?!). Ska till Niklas ikväll och få hjälp med min dator. Vad skulle man göra utan honom egentligen? Haha. Jag får komma på någon passande ersättning. Pengar har jag ju inte gott om just nu.

Jag uppdaterar med bilder och sånt trams ikväll tror jag. Hej då!

Vart tog alla vänliga människor vägen? Alla omtänksamma individer som faktiskt brydde sig om ens välmående? När började ens så kallade vänner bli så egoistiska och omoraliska? Jag vet ärligt talat inte vad som har hänt, men gräva ner sig i det orkar man ju inte heller.

Det känns som om jag väntar på något. På någon. Någon som ska ta mig med storm och visa mig hur underbar världen kan vara. Suck. Allting känns bättre när man är två.

Jag är så trött på människor.

Nu har jag ju så klart några få underbaringar, ni vet vem ni är, så ta inte åt er av ovanstående.

Nu blev det ett klagoinlägg ändå. Det var inte riktigt meningen.
Och så glömde jag dansen ikväll igen. Jag har för mycket i min hjärna nu. Jag orkar inte riktigt.

Jag tror att jag får lägga mig i sängen igen och börja om den här dagen, för den känns inte så bra.

Ikväll ska jag iväg, trots att jag verkligen inte orkar eller känner för det. Men har man lovat så har man. Vi får se om jag bangar. Risken finns.

Jag borde ringa och prata med någon i världen utanför. Jag trivs inte i min bubbla idag. Enda sättet är att bryta sig ut.

Kvällen blev inte alls som vi hade tänkt oss igår. Men vi är glada ändå, för vi hade så fruktansvärt roligt.

Hannispannis kom hit vid sextiden. Vi slukade en halv kebabpizza var och började dricka vin så smått. Vi tog bussen vid nio, vilket visade sig vara alldeles för tidigt. Idioter. Haha. Busshållplatsen blev dock ett ganska lustigt ställe efter lite vin i kroppen, och bussen visade sig vara ett bra ställe att sjunga på. Inte sådär jobbigt ljudligt som ni kanske tror nu, nej, vi uppförde oss faktiskt. Lite hänsyn kan man ju ta även om man inte är nykter.

Vi kom till Gustav och gick upp mot Stortorget. In på Centiliter och Gram där vi fick världens godaste vinbärsdrink av en flirtande och trevlig bartender. Sedan satt vi där en stund, inspekterade folk och snackade skit.

Efter ett tag gick vi ut, skulle egentligen till Slagt, men vi var som sagt alldeles för tidiga. Valet stod mellan KB eller att åka hem. Vinet hade gjort en lagom småtrött och efter att ha funderat fram och tillbaka så ringde vi en kompis som hämtade oss. Efter ett besök på McDonalds så blev vi körda hem. Min söta bror kom in och socialiserade och efter en massa skratt gick vi slutligen och lade oss.



Som sagt, det blev inte så mycket festande men en riktigt trevlig kväll ändå. Tack, min sötaste Hanna!

Vart tog min sommar vägen? Jag har frusit som en frostskadad hamster mest hela dagen, oavsett om jag varit ute eller inne i ett klassrum. Så, gissa vad jag har framför mig? Just det, en kopp varm choklad. Det behövs. Annars kommer jag aldrig klara en utekväll i kjol.

Så, Hanna kommer hit ikväll. Vi kränger en pizza lite snabbt och gör senare stan osäker. Deal!

Här bjuder vi en gammal festbild bara för att.

Fredag idag.

Hanna och jag har preliminära planer på att gå ut, ta någon drink och kanske blir det besök på Slagt. Vi får se vad vi orkar.

Din ignorans är nog bra. Jag ska hålla tyst tills vidare. Jag vill bara veta att du lever. Uppenbarligen gör du det, och mår ganska väl, så, hey, good for you. Fortsätt så.

Nu ska vi se vad jag kan göra med resten av den här håltimmen. Plugg låter väl ganska förutsägbart. Vi kör på det.

Det är lätt att tro att jag skojar nu, men nej, tyvärr, det gör jag inte. Detta trillade in i min inkorg idag:

"Hej

Fick intrycket av att du är en trevlig och mogen tjej när jag besökte din presentation och jag tänkte nu har jag ett tjusigt tillfälle att prenentera mig.

Med beslutsamhet börjar jag skriva. Jag är en 24 år gammal kille som bor i Malmö. Jag är jätte snäll, trevlig och har lite erfarenhet( av hur man sätter på mänskliga maskiner). Jag jobbar på ett elektronikföretag och på fritiden brukar jag träna och festa. Och naturligtvis har jag stor passion för dikter och blommor. Nu kom jag att tänka på om jag hade vunnit en miljon så hade jag velat bjuda dig på en resa till en exotisk ö och där hade jag berätta om mig vid en minnesvärd solnedgång. Tillsammans blir vi starka nog att förverkliga drömmen och övertala ödet.

Glöm inte att skriva ett charmigt och romantiskt mail om du är 100% och är på jakt efter kärlek. Ha en fortsatt trevlig dag.

Massa ljuva slängkyssar och kramar skickas så öppna fönstret och vänta på dem"

Nej, nej, nej, killar. Detta är en varning. Sånt här funkar INTE!

Just nu har jag lust att skjuta alla lyckliga människor. Särskilt alla som går runt och är äckligt nykära (ta inte illa upp, Fredric, det är inget personligt). Ni får inte lov att hitta kärleken före mig. När jag väl har hittat min soulmate, då är det lugnt, då kan vi stå utanför biograferna hand i hand allihopa och kyssas framför alla irriterade pensionärer som har glömt hur det känns.




Dagens tips: Titta inte på The Notebook om du är ensam och singel. Lyckoruset varar bara under filmen, och när den är slut och du inser att du önskar att livet var sådär, då blir det jobbigt.

Det är synd att jag suger så mycket på att designa min blogg. Nu orkar jag inte mer. Det vill inte som jag vill. Ni får stå ut med min fetebild där uppe, om nu någon vänlig individ inte får för sig att hjälpa mig.

And yet she laid down on his bed, went through the words she never said.

Idag har jag städat mitt rum. Och därmed städat mig själv lite också. Jag får ta hem en massa människor nu och visa upp det.

Visst är det märkligt? Att man måste ha någon som bekräftar en, någon som kan vittna om ens liv. Om du har en jättemysig hemmakväll alldeles för dig själv så är det ju knappt värt någonting, eftersom ingen var där och delade det med dig. Ingen såg hur söt du var när du låg inlindad i en filt och fångade popcorn med munnen. Ingen var där när du listade ut hela kriminalhistorien på tv en halvtimme in i filmen. Ingen vet att det hände, ingen utom du, och det spelar ju ingen som helst roll, för du är bara du. Du har ingen att stoltsera för, ingen att... leva för.

Är det någon som förstår hur jag menar?

Någon måste kunna bekräfta att jag har levt en gång, att jag var en bra människa som tänkte ut smarta saker och fick andra att skratta.

Jag förstår mig inte på eremiter. Antingen så är de så nerdeppade i sig själva att de helt enkelt inte tycker att deras liv är värt något speciellt. Eller så har de kommit på något som inte vi har än. Tror ni att eremiterna går runt och älskar sig själva, trivs med sina egna tankar och åsikter och känner att det är det som är mest värdefullt ändå? Inte vad samhälle eller omgivning tycker och tror. Har de kommit fram till att vi lever bara för vår egen skull egentligen, och att det är vad vi tycker om oss själva och våra egna liv som har någon betydelse i slutändan?

Om vi nu är lite tramsiga och tänker oss en himmelport med någon slags gud som portvakt, kan ni tänka er det?
"Är du nöjd med det långa liv du levt?"
"Nja, jag vet inte, Kalle hade ju fler vänner än jag och jag har aldrig lärt mig spela pingis ordentligt fastän jag lovade min gympalärare det i sjätte klass. Alla har irriterat sig på min dyslexi under hela livet, och min fru brukade klaga på min klädstil...
 
...men... för min egen del är jag jättenöjd, jag har trivts, och pingis tyckte jag ändå aldrig var särskilt roligt."

Om ni förstår någonting av mina små kvällsfunderingar nu så borde ni skriva och säga det. Jag vet inte om det bara är jag som har så märkliga tankar.

Det kom fram en snubbe till mig igår när jag väntade på bussen. "Nämen hej!", säger han glatt och ger mig en kram. "Eh, hej", svarar jag tillbaka lite pafft och låtsas känna igen honom. "Hur är läget och sådär?" frågar han medan jag är djupt fokuserad på att placera människan. "Jo, det är bra, det är alltid bra med mig, vettu", säger jag med ett gulligt leende och finner situationen ganska komisk. "Härligt att höra, gumman, vi får ses en dag." "Absolut, det var länge sedan." (Det måste det verkligen varit om jag inte ens vet vem han är.) "Ha det bra nu då!", säger han och ger mig en kram till.

Lustigt. Han kan ha hetat Kenny. Det var det enda namnet jag kom på. Charmig var han i alla fall.

Så, igår blev det Oxiekväll med killgänget. Jag kom dit vid sex, halv sju och mötte upp födelsegrisen Johan och de två skumma typerna Jeff och Jonatan. Johan var snäll och bjöd på xider och jag småbråkade med Jonatan. Till slut kom Danne och räddade kvällen. Det blir inget liv i luckan utan honom.

Sedan blev det smått kaotiskt. Alla skulle egentligen först till riseberga och festa vidare, men någon ville till värnhem istället. Någon annan ville till Bara och ytterligare någon annan ville hem. Så där sket det sig. Det slutade med att jag åkte med Danne hem där han bjöd på en festlig middag bestående av cevapcici (stavas hur?) och fullkornsmakaroner. Nu har jag precis kommit hem därifrån och planerar inför den kommande kvällen.

Av hänsyn till en viss person skulle jag vanligtvis inte skriva något om följande, men eftersom det verkar väldigt finito och "ha ett bra liv"-stuk på det hela ändå så borde det ju inte spela någon roll längre.

Det finns en människa som jag saknar otroligt mycket. Nu var det längesedan vi träffades och jag har fått många knivar i ryggen sedan dess. Ändå kan jag inte få ur denna dumma grej ur min hjärna. Han är inte värd min uppmärksamhet, men jag kan inte styra över det. Frågan är om man ska glömma och gå vidare (någon jävla gång måste min hjärna kunna glömma honom), eller om man ska kämpa för att få det man vill ha. Suck. Varför kan jag aldrig göra det rätta?

Jag är så duktig så. Jag har räknat tio sidor matte och snart fem sidor franskövningar. Nu är jag nästan ikapp efter förra veckans sjukdomar. Jag måste dock läsa på om Freud. De gick nämligen igenom honom på psykologin de två lektioner som jag var sjuk. Detta är inte acceptabelt, och ska snart åtgärdas.

Stor puss idag till Katie, Nina och Hanna. Ni är några av de få som faktiskt kan göra en solig dag soligare.