As time goes by.
Jag tycker att det är märkligt med ytliga människor.
För tio år sedan var jag ingenting. Jag fanns knappt, jag syntes inte. Jag tog bara plats i en klass som inte ville ha mig. Och märk väl; jag var inte särskilt annorlunda. Jag var ingen idiot. Men det är väl bara så att somliga tar mer plats än andra. Somliga skriker sig till en plats i rampljuset. "Hej, här är jag, titta på mig!" För andra är platsen redan självklar, de behöver inte ens kämpa för den. Och för ytterligare andra finns det inte plats just där. Så resten får stå bredvid.
Missförstå mig inte, jag behövde ingen vidare stor plats. Faktum är att jag är glad att jag inte fick det. Idag är jag glad. Just då var det jobbigt. Idag vet jag att jag lärde mig så mycket mer av skuggorna.
"Du är precis lik dig sen vi var små" sa jag till honom.
"Jag kan inte säga detsamma. Och det är till det positiva tycker jag. Det har... hm... hänt något" sa han.
Om han hade tagit sig tid att lära känna mig då hade han märkt att jag inte förändrats så värst mycket. Men det var först nu han kunde ge mig en chans. Det var först nu han var intresserad.
Jag vet att vi pratar om barn här... men är det så svårt att se förbi ett par glasögon och en blyg uppsyn? Nu har jag vuxit upp och ser ut på ett visst sätt. Jag klär mig på ett visst sätt. Och plötsligt är jag "någon". "Någon" som är värd att prata med och lära känna.
Om jag för tio år sedan visste vad jag vet nu... då hade jag sprungit runt på skolgården, viftandes med min lila skolväska och ropat "säg vad du vill, men om 10 år vill du ha mitt telefonnummer!"
Det är en lustig värld vi lever i.
För tio år sedan var jag ingenting. Jag fanns knappt, jag syntes inte. Jag tog bara plats i en klass som inte ville ha mig. Och märk väl; jag var inte särskilt annorlunda. Jag var ingen idiot. Men det är väl bara så att somliga tar mer plats än andra. Somliga skriker sig till en plats i rampljuset. "Hej, här är jag, titta på mig!" För andra är platsen redan självklar, de behöver inte ens kämpa för den. Och för ytterligare andra finns det inte plats just där. Så resten får stå bredvid.
Missförstå mig inte, jag behövde ingen vidare stor plats. Faktum är att jag är glad att jag inte fick det. Idag är jag glad. Just då var det jobbigt. Idag vet jag att jag lärde mig så mycket mer av skuggorna.
"Du är precis lik dig sen vi var små" sa jag till honom.
"Jag kan inte säga detsamma. Och det är till det positiva tycker jag. Det har... hm... hänt något" sa han.
Om han hade tagit sig tid att lära känna mig då hade han märkt att jag inte förändrats så värst mycket. Men det var först nu han kunde ge mig en chans. Det var först nu han var intresserad.
Jag vet att vi pratar om barn här... men är det så svårt att se förbi ett par glasögon och en blyg uppsyn? Nu har jag vuxit upp och ser ut på ett visst sätt. Jag klär mig på ett visst sätt. Och plötsligt är jag "någon". "Någon" som är värd att prata med och lära känna.
Om jag för tio år sedan visste vad jag vet nu... då hade jag sprungit runt på skolgården, viftandes med min lila skolväska och ropat "säg vad du vill, men om 10 år vill du ha mitt telefonnummer!"
Det är en lustig värld vi lever i.
