naddielicious

Det blev världens kärleksdag med Jesper igår. Först var vi på Ikea där han köpte två tavlor och jag fick hem en matta och sängben. Senare tog vi ett (minst sagt) hett och romantiskt bad med tända ljus och Michael Bublé i bakgrunden. Efter en supergod kebabtallrik blev det hela två romantiska filmer, The Notebook och Love Actually.

Imorgon är det nyår och det firas med fest tillsammans med bästaste Hanna någonstans i Skåne. Jag ska ringa henne senare för vidare information.

Klockan är snart tre och egentligen skulle jag ut och shoppa idag, men det känns lite sent. Nästa års mellandagsrea ska jag vara ute i bättre tid.

Och så var julafton över också. Det blev faktiskt ganska trevligt även om man saknade en del familjemedlemmar. Trevligast blev det när Jesper dök upp på julaftonskvällen. Vi bytte julklappar (tack så jättemycket, åter igen) och efter att han skakat hand med självaste farmor så åkte vi hem till honom. Den 25e hade vi nämligen tvåmånadersdag. Vi var trötta och orkade inte med bio och grejer, så vi firade med kebabtallrik och hade mysdag istället.

Nu är jag hemma och ska sysselsätta mig för kvällen tänkte jag. Någon som är sugen på drinkar och biljard?

Jag tycker synd om människorna på julen. Det är ingen hemlighet att julen är en ytterst materiell högtid, men det är inte bara det jag syftar på. Julen är även samvetenas tid. Alla får, trots julstressen, tid att tänka väldigt mycket. På sin familj, på de nakna och hungriga barnen i tv och inte minst på sig själva. En del försöker köpa sig ur det. Men att ge bort alldeles för dyra julklappar hjälper inte någon. Inte mot samvetet. Dåligt samvete leder till självförakt och det är ingen gemytlig känsla alls i julstöket. Man kan ju försöka gräva ner sig i pepparkaksdegen en stund, men förr eller senare måste man andas. Och för att andas ordentligt måste man tänka. Människor AVSKYR att tänka.

Gulp.

Idag firade vi jul hos mamma och jag tror att jag råkat lova min syster att hon ska få färga mitt hår mörkt.

Innan nyår!

Vad har jag gjort, vad har jag gjort, vad har jag gjort?

(Publicerar en gammal text om Sigvards jul, bara för att.)


Sigvard har aldrig riktigt tyckt om julen. När han var liten så var jultomten en stor skrämmande varelse som kom varenda julafton, alltid när far var borta och inte kunde skydda honom från mullerskratt och röd-och-vita kläder som luktade instängt. Trots det ville Sigvards mor alltid ta ett fotografi när Sigvard satt i den hemska mannens knä. Ofta ville Sigvard bara gråta.

Han kunde äntligen pusta ut när alla julklappar var utdelade och tomten gick sin väg. Han frågade alltid sina föräldrar om de inte kunde be tomten ställa säcken med julklappar utanför dörren istället, om han nu ändå hade så bråttom till alla andra barn. Han var mycket nöjd med detta förslag, både för att han då skulle slippa denna hemska gestalt med lurvig mössa, och dels för att han tyckte att det var omtänksamt av honom att avstå från besöket från tomten så att han skulle få mer tid att åka runt till alla andra. Men Sigvards föräldrar sade att tomten var så snäll att han var tvungen att hälsa på alla. Det fanns alltså inget sätt att undkomma honom.

Det fanns inget sätt att undkomma julen för övrigt heller, kom Sigvard snart på. Han kunde inte komma på många fördelar med julen. För det första så var det kallt som på Nordpolen utomhus (Sigvard hade aldrig varit där, men han kunde tänka sig att det var det kallaste stället på jorden). För det andra så var snö inget roligt alls. Snö i skorna ledde till dyblöta strumpor, som ledde till kalla fötter, som ledde till förkylning och feber. Maten som serverades på julafton var inte heller något vidare god. Sigvard åt bara köttbullar och bröd. Och när släkten kom så blev det bara kindnyp och rufs i håret, som mor tidigare på dagen varit så noga med att få slätt och fint. Julgranen barrade och ifrån den kom äckliga insekter som kröp runt överallt i huset. Ljusen kunde börja brinna, och det var samma enformiga julsånger man sjöng varje år. Mor brukade också envisas med att klä honom i röda kläder, och i röda kläder syntes man, även på julen, och Sigvard ville verkligen inte synas överhuvudtaget.

Allt eftersom åren gick och SIgvard växte upp, så kom julen att betyda mindre och mindre för honom. Hans mindre kusiner verkade inte alls tycka att jultomten var skrämmande, de sprang runt och drog honom i skägget och var allmänt oförskämda. Från dess att Sigvard fyllt 10 år så gömde han sig i sitt rum eller på toaletten när jultomten kom. Det var minsann olaga intrång när gamla gubbar bara kom och trängde sig på.

Nuförtiden så är det ovanligt att Sigvard ens sätter upp någon ljusstake i fönstret när mörkret börjar falla på. Han tycker att ljus är till för att locka till sig människor, och han vill verkligen inte framstå som någon desperat typ som vill locka en massa pepparkaksbjudande barn att stå och sjunga på farstun. Sådant klarar han sig utan.

Okej, så jag är med om min livs första jordbävning. Och märker inte ens det! Hur orättvist är inte det?

Jag får sluta stänga in mig i min egna lilla bubbla när jag duschar, så att jag faktiskt lägger märke till när huset skakar. Det kunde ju varit allvarligt. Det hade kunnat vara världens bombattentat eller något.

Det finns bättre ställen att dö på än i duschen.

Du vet den där känslan du får i magen när han tittar på dig och du tittar på honom och små halvblyga leenden leker i era mungipor men ni säger ingenting, ni är bara fast i varandras ögon. När båda öppnar munnen exakt samtidigt och uttalar exakt samma ord, och du reagerar inte ens, för det är så självklart att han vet vad du tänker. När han ligger och kramar om dig och tror att du sover och plötsligt kramar sådär hårt och kärleksfullt, och egentligen vill han aldrig släppa dig och du ligger och ler in i väggen för att han är så underbar. Eller när han lämnar rummet en kort stund för att sedan komma tillbaka och när han får se dig igen skiner han upp som ett litet barn och kommenterar hur vacker du är i morgonljuset.

Den känslan har jag haft hela helgen.

En sådan kille blir man aldrig trött på.

Katie, det går inte att kommentera på din blogg. Men du vet säkert redan vad jag tycker. Och arg blir jag.

Men det är ju bra att sätta upp ideal som man aldrig följt själv, och det är lätt att berätta för andra vad de ska göra och tänka och tro. Inte ett ord om ens eget misslyckande, för det är ju ändå så himla normalt, trots att det är oacceptabelt.

Hur fasiken ska du ha det egentligen?

Det är kallt. Jävligt kallt. Faktiskt så kallt att man borde förfrysa i ren protest.

Eller plugga företagsekonomi. Samma skit, liksom.

Vi kör på det senare. Hejdå.

Jag har funderat på det här med giftermål. Svälj klumpen i halsen, det är bara allmänna tankar. Jag pratar absolut inte om den närmsta framtiden. Faktum är att jag börjar tvivla på att det är någonting för mig.

Om jag ska lova evig kärlek till någon så ska det vara evig kärlek också. Det ska vara han och jag för alltid. Men, hur kan man egentligen lova något sådant? Man kan inte lova att kärleken inte ska dö ut eller att det inte dyker upp någon annan eller att förutsättningarna aldrig förändras, för det har man ingen kontroll över.

Och detta är ju bara sett från min sida. Hur ska jag veta att mannen jag gifter mig med tar detta på samma allvar som jag? Saken är den att jag aldrig, aldrig någonsin vill skilja mig. Mina barn ska aldrig behöva ha två hem eller välja sida eller dela upp jular och födelsedagar. Samtidigt tänker jag inte leva i ett dött äktenskap resten av mitt liv bara för att det ska vara så.

Självklart vill jag som alla andra kvinnor tro på det perfekta äktenskapet, och få stå i brudklänning och planera bröllop. Att gå miste om hela den biten vill jag inte heller.

Det blev ju jobbigt, det här.

Nu är jag trött, efter att ha fixat min systers blogg. Hon skulle ändra en massa på den första headern jag gjorde till henne, så det blev lite trixande. Personligen tycker jag bäst om den första, jämfört med den som hon valde till slut.











Jaja, så länge som hon är nöjd. Förresten måste jag länka till hennes senaste inlägg. Det beskriver precis hur jag börjat se på julen med alla idiotiska uppdelningar. This is it.