Glädjens tid.
(Publicerar en gammal text om Sigvards jul, bara för att.)
Sigvard har aldrig riktigt tyckt om julen. När han var liten så var jultomten en stor skrämmande varelse som kom varenda julafton, alltid när far var borta och inte kunde skydda honom från mullerskratt och röd-och-vita kläder som luktade instängt. Trots det ville Sigvards mor alltid ta ett fotografi när Sigvard satt i den hemska mannens knä. Ofta ville Sigvard bara gråta.
Han kunde äntligen pusta ut när alla julklappar var utdelade och tomten gick sin väg. Han frågade alltid sina föräldrar om de inte kunde be tomten ställa säcken med julklappar utanför dörren istället, om han nu ändå hade så bråttom till alla andra barn. Han var mycket nöjd med detta förslag, både för att han då skulle slippa denna hemska gestalt med lurvig mössa, och dels för att han tyckte att det var omtänksamt av honom att avstå från besöket från tomten så att han skulle få mer tid att åka runt till alla andra. Men Sigvards föräldrar sade att tomten var så snäll att han var tvungen att hälsa på alla. Det fanns alltså inget sätt att undkomma honom.
Det fanns inget sätt att undkomma julen för övrigt heller, kom Sigvard snart på. Han kunde inte komma på många fördelar med julen. För det första så var det kallt som på Nordpolen utomhus (Sigvard hade aldrig varit där, men han kunde tänka sig att det var det kallaste stället på jorden). För det andra så var snö inget roligt alls. Snö i skorna ledde till dyblöta strumpor, som ledde till kalla fötter, som ledde till förkylning och feber. Maten som serverades på julafton var inte heller något vidare god. Sigvard åt bara köttbullar och bröd. Och när släkten kom så blev det bara kindnyp och rufs i håret, som mor tidigare på dagen varit så noga med att få slätt och fint. Julgranen barrade och ifrån den kom äckliga insekter som kröp runt överallt i huset. Ljusen kunde börja brinna, och det var samma enformiga julsånger man sjöng varje år. Mor brukade också envisas med att klä honom i röda kläder, och i röda kläder syntes man, även på julen, och Sigvard ville verkligen inte synas överhuvudtaget.
Allt eftersom åren gick och SIgvard växte upp, så kom julen att betyda mindre och mindre för honom. Hans mindre kusiner verkade inte alls tycka att jultomten var skrämmande, de sprang runt och drog honom i skägget och var allmänt oförskämda. Från dess att Sigvard fyllt 10 år så gömde han sig i sitt rum eller på toaletten när jultomten kom. Det var minsann olaga intrång när gamla gubbar bara kom och trängde sig på.
Nuförtiden så är det ovanligt att Sigvard ens sätter upp någon ljusstake i fönstret när mörkret börjar falla på. Han tycker att ljus är till för att locka till sig människor, och han vill verkligen inte framstå som någon desperat typ som vill locka en massa pepparkaksbjudande barn att stå och sjunga på farstun. Sådant klarar han sig utan.
Sigvard har aldrig riktigt tyckt om julen. När han var liten så var jultomten en stor skrämmande varelse som kom varenda julafton, alltid när far var borta och inte kunde skydda honom från mullerskratt och röd-och-vita kläder som luktade instängt. Trots det ville Sigvards mor alltid ta ett fotografi när Sigvard satt i den hemska mannens knä. Ofta ville Sigvard bara gråta.
Han kunde äntligen pusta ut när alla julklappar var utdelade och tomten gick sin väg. Han frågade alltid sina föräldrar om de inte kunde be tomten ställa säcken med julklappar utanför dörren istället, om han nu ändå hade så bråttom till alla andra barn. Han var mycket nöjd med detta förslag, både för att han då skulle slippa denna hemska gestalt med lurvig mössa, och dels för att han tyckte att det var omtänksamt av honom att avstå från besöket från tomten så att han skulle få mer tid att åka runt till alla andra. Men Sigvards föräldrar sade att tomten var så snäll att han var tvungen att hälsa på alla. Det fanns alltså inget sätt att undkomma honom.
Det fanns inget sätt att undkomma julen för övrigt heller, kom Sigvard snart på. Han kunde inte komma på många fördelar med julen. För det första så var det kallt som på Nordpolen utomhus (Sigvard hade aldrig varit där, men han kunde tänka sig att det var det kallaste stället på jorden). För det andra så var snö inget roligt alls. Snö i skorna ledde till dyblöta strumpor, som ledde till kalla fötter, som ledde till förkylning och feber. Maten som serverades på julafton var inte heller något vidare god. Sigvard åt bara köttbullar och bröd. Och när släkten kom så blev det bara kindnyp och rufs i håret, som mor tidigare på dagen varit så noga med att få slätt och fint. Julgranen barrade och ifrån den kom äckliga insekter som kröp runt överallt i huset. Ljusen kunde börja brinna, och det var samma enformiga julsånger man sjöng varje år. Mor brukade också envisas med att klä honom i röda kläder, och i röda kläder syntes man, även på julen, och Sigvard ville verkligen inte synas överhuvudtaget.
Allt eftersom åren gick och SIgvard växte upp, så kom julen att betyda mindre och mindre för honom. Hans mindre kusiner verkade inte alls tycka att jultomten var skrämmande, de sprang runt och drog honom i skägget och var allmänt oförskämda. Från dess att Sigvard fyllt 10 år så gömde han sig i sitt rum eller på toaletten när jultomten kom. Det var minsann olaga intrång när gamla gubbar bara kom och trängde sig på.
Nuförtiden så är det ovanligt att Sigvard ens sätter upp någon ljusstake i fönstret när mörkret börjar falla på. Han tycker att ljus är till för att locka till sig människor, och han vill verkligen inte framstå som någon desperat typ som vill locka en massa pepparkaksbjudande barn att stå och sjunga på farstun. Sådant klarar han sig utan.
Kommentarer
Trackback
