naddielicious

Idag är det både söndag och månadsdag.

Min älskling bjuder på restaurangmiddag ikväll, snällt va?

Nu är det bäst att jag rensar ur min garderob så att jag kan hitta någonting att ha på mig.

Omväxling förnöjer. Så jag är ledig från skolan en vecka och har alla möjligheter i världen att göra vad jag vill och få ut någonting av det. Så jag går ut på puben med Hanna där alla vandrar runt som hjärndöda zombier vars mål i livet är att supa, ragga och äta. Ingenting att hämta där. Det måste finnas något mer.

Så jag kommer hem lagom sliten och stimulerar mig med låtsasmänniskor i datorn. Trevligt tidsfördriv, men var finns det viktiga? Hur ska jag träffa människorna som lär mig hur livet kan bli? Hur jag kan bli? Det stora huset ekar av mina rastlösa steg och här finns ingenting att hämta. Det måste finnas något mer.

Jag kan ju dränka mig i filmer och leva mig in i andras roller för en stund. Men filmerna tar slut och verkligheten tar vid igen. Jag kan ju ladda ner musik och förlora mig i genomtänkta låttexter. Men det är också en tillfällig lösning.

Jag åker hem till mamma och bakar kanelbullar imorgon. Det kanske gör susen.

För jag känner mig inte hemma någonstans idag.

Någonting är annorlunda och jag förstår inte varför.

Prata med mig.

Ikväll gråter Sigvard.

Han gråter och gråter, och det värsta av allt är att han inte vet varför, så han blir arg och dunkar näven i bordet och gråter ännu mer.

Förtvivlad över hur ingen förstår, och hur ingen vill hjälpa honom ur det här eländet som kan kallas hans liv. Irriterad över att ingen någonsin tittar in genom hans mörka fönster, knackar på hans dörr och frågar hur det är fatt.

För egentligen är det ju ingenting som han ber om. Egentligen är han ju nöjd med sin ensamma tillvaro.  Inga irriterande människor som surrar in som flugor och styr och ställer över hans val. Oberoende är ett bra ord, har Sigvard alltid tyckt.

Inte visste han att oberoende kunde innebära denna ensamhet.

Jag är på dåligt humör. Riktigt dåligt humör. Vet inte om jag orkar ta mig till castingen imorgon, för jag har nämligen blivit ruskigt förkyld. Min vanliga dumma otur.

Och varför kan det inte vara lite normalt här nån jävla gång? Det är det som jag irriterar mig på mest.

Jag är arg och ledsen och trött, men jag tänker vara mest arg, för ilska föder styrka så att man orkar.
Och nu tror jag att jag ska sova bort min lördagkväll också, så kanske, kanske jag orkar göra gångprov, testfotografering och intervju imorgon.

Jag vill skrika.

Jag kollade mailen nyss.

Där fanns ett mail från en modellagentur som tyckte att jag skulle komma på casting hos dem på söndag.
Nu blev jag lite nervös.

Hanna, följer du med?

Var inne på ett forum och läste om hur folk "ser" årstiderna framför sig i huvudet. Bilden av hur det ser ut, alltså. De flesta var ganska skrämmande överrens om att de ser det som ett cirkeldiagram uppdelat på fyra där sommaren är högst upp, vintern längst ner, våren till höger och vintern till vänster.

Inte en endaste skrev det jag ser: en cirkel, eller snarare ellips tror jag, utdragen vid sidorna, men istället för indelningar av själva ellipsen så följer årstiderna ellipsens axel. Där är våren längst upp och går åt höger, och den ser jag som ljusgrön. Sedan ser jag sommaren som är mörkgrön där det rundas av till höger. Hösten följer undersidan av axeln och är brun, och vintern är vit och svart på vänstra sidan av ellipsen. Runt min axel finns även månader markerade.

Visst är det märkligt hur man kan föreställa sig och tolka tid?