They don't make 'em like you.
Jag ser fragment av en framtid mycket olik nutiden. Och jag längtar och längtar men jag undrar hur fan jag kommer härifrån och dit. Jag vet att det går. Jag känner det på mig. Men det vore lägligt om någon kunde peka ut den snabbaste vägen. Jag är så redo för något annorlunda. För det nya kapitlet. Ni anar inte.
Åt vilket håll ligger närmaste vägen till lycka?
Paradox.
Om nu ensam inte ÄR stark... då får man hoppas på att ensam BLIR stark.
Hon vet inte vad det är som driver henne för tillfället. Hon plåstrar om, limmar och fogar ihop sitt liv så att det ska hålla för kommande stormar. Kanske är det så enkelt. En överlevnadsinstinkt. Det lossnar en del viktiga bitar från hennes bygge då och då. Envist biter hon ihop och försöker förlåta sig själv för att det rasar. Trots att det är yttre faktorer som styr, trots att det bor stormar i hennes liv som måste virvla upp ibland och som hon inte har någon som helst kontroll över, trots det biter hon ihop.
Och försöker förlåta sig själv.
Hon vet inte vad det är som driver henne för tillfället. Hon plåstrar om, limmar och fogar ihop sitt liv så att det ska hålla för kommande stormar. Kanske är det så enkelt. En överlevnadsinstinkt. Det lossnar en del viktiga bitar från hennes bygge då och då. Envist biter hon ihop och försöker förlåta sig själv för att det rasar. Trots att det är yttre faktorer som styr, trots att det bor stormar i hennes liv som måste virvla upp ibland och som hon inte har någon som helst kontroll över, trots det biter hon ihop.
Och försöker förlåta sig själv.
