I've got your message.
Jag kom på att min blogg blir alldeles för tråkig utan några som helst bilder. Ingen kommer vilja läsa vad jag skriver om jag inte ger er lite ögongodis också. Så varför inte bjuda på vackra bilder?
Denna bilden är magisk.
You're every line, you're every word.
Denna melankoli som omger mig från främst två människor just nu är minst sagt bedövande. Vad gör man?
- Gräver ner sig själv och stöttar så mycket som man bara orkar, tills man ger upp och är färdig att strypa sig själv?
- Eller kanske låtsas som om det regnar och sköter sitt eget tills personerna tar sitt förnuft tillfånga?
- Är lite stöttande ibland utan att glömma bort sina egna behov mitt i alltihop?
Det sista alternativet känns ju mest logiskt och riktigt. Frågan är bara om jag orkar? Engagemang är viktigt i alla relationer, men just nu behöver jag fokusera på mig själv. Folk kanske uppfattar mig som egoistisk nuförtiden, men ärligt talat så tror jag att jag har en period där jag måste vara det. För att inte drunkna i andras liv, liksom. Det händer mig så lätt.
Lite förståelse behövs dock från dessa två personer. Hoppa inte på mig för att må bättre. Jag kämpar liksom ni för att hålla huvudet ovanför vattenytan, men ingen kommer längre för att den trycker ner någon annan. Fokusera på er själva istället. Ni är trots allt huvudpersonerna i era egna liv! Om ni längtar efter en förändring så måste ni själva ta taget. Ingen kommer och gör det åt er. Ta en sak i taget och var strukturerade. Det är de tips jag kan ge. Tack vare dem mår jag så bra som jag gör idag.
Det är lätt att samla på sig för många "måsten". Jag har dock erfarenheten av att dessa "måsten" försämrar livskvaliteten avsevärt. Fundera på vad som verkligen är viktigt och vilka steg du måste ta för att hamna i rätt riktning. Ditt tåg spårar aldrig ur. Det byter bara räls lite här och där. Och dessutom finns det ingen slutdestination. Du bestämmer vart du vill och hur länge du vill stanna där.
Ibland tycker jag att jag är ganska fyndig för att vara en ordbajsande liten fjortis som bara låtsas ha åsikter.
Håller ni med?
Do you wanna know.
Jag låg i princip hela natten och kunde för mitt liv inte förstå varför jag inte somnade. Sedan mindes jag mitt kvällsintag på popcorn och två energidrycker. Då fick jag faktiskt lite utav den där åh-herregud-jag-kommer-inte-somna-inatt-och-bli-jättetrött-imorgon-paniken som infinner sig hos de flesta någon gång ibland.
Jag somnade dock inte hos tandläkaren idag.
I found another fish in the sea.
Jag har inget behov av att fylla min helg med festande. Jag mår inte dåligt av att vara ensam längre. Jag mår inte dåligt av att tänka. Du trodde kanske att jag skulle träffa så många jag bara orkade för att slippa grubbla. Nehej.
Det är mysigt väder. En promenad, kanske? En varm choklad och kulturdelen? Eller varför inte musikkomponerande och ett glas cola?
Det har förresten påbörjats nya strider här. Någon känner sig sårad och bortglömd, så Någon måste ge igen. Någon förstår inte vad Någon gett sig in på. Jag är trött på Någon. Ofantligt trött. Det viktiga har liksom glömts bort och allting blir svart eller vitt igen. Så som det alltid har varit, mer eller mindre. Jag håller mig till ljusgrått. Det svarta känns inte som jag längre. Och det vita känns alltför skrämmande att hoppas på. Ljusgrått är fint. En bra färg. Min värld är ljusgrå idag, och det känns jättebra.
Put away your tears and your sleepy eyes
Put away that bullshit, big boys they don't cry to their mama's
She'll be back soon
Put away your raincoat and make your bed
Take another bullet right trough your head, now
We're going on a picnic
And we'll get there soon
And she says: maybe it's over
He says: there's plenty more fish in the sea
I say: don't go away from me
Now put away your dinner and have a snack
Tie your little brother up in a sack, now
We're moving to the country
And we'll get there soon, she says
Now pack up all the things that you don't deserve
Take another swing, well, there comes a curve, boy
I bet you can't hit it
'Cause you swing too soon
Take those damn pictures off of that shelf
Put away your mama, you don't need her
I found you a new one
She'll be here soon
And she said: my god, it's over
He said: I found another fish in the sea
I say: why me, why is it me?
Another day in paradise.
Min strukturerade tillvaro känns riktigt bra. Och jag har för en gångs skull vänner som har vett nog att dela min glädje istället för att vilja trycka ner mig igen. Dessutom har jag en underbar pojkvän som gör sitt bästa för att förstå mina ups and downs. Och jag gör mitt bästa för att förstå hans. Han är faktiskt så underbar att jag funderar på att påbörja den där låten till honom som jag knixat på ett tag. En liten passande mening dök upp i huvudet idag. Jag tror att det kommer att bli titeln också. "I simply adore you". Det ska ju inte bli för magstarkt, vet ni.
Musikinspiration, det var länge sedan jag hade det. Men nu flödar melodierna. Och texterna. Och jag motbevisar för mig själv det jag alltid trott: att man skriver bättre när man är deppig. Jag mår så bra och för en gångs skull kanske det blir lite glad musik utav det hela.
Fredag imorgon!
Tomorrow comes, sorrow becomes his soulmate.
Men matteproblem är ingenting emot konstiga tankar. A Beautiful Mind fick J att tänka till. Ordentligt. Jag tror att han tyckte det var ganska obehagligt. Men ibland är det ju nödvändigt. Jag blir tvungen att koppla bort sådana tankar när jag inte hittar någon utväg eller känner att någonting mörkt håller på att hinna ifatt mig. Då fokuserar jag på nuet istället. Annars blir jag galen direkt.
Sen har jag funderat på andra håll också. Jag ska ta tag i mig själv. Jag håller liksom på att rinna bort ibland, i andras beslut, idéer och till och med liv. Nu är det jag. Jag kan engagera mig i andra, men inte alltid. Jag måste ta tag i det som är viktigt för mig. Jag gör min lillebrors matte och jag skriver listor åt min älskade. Jag borde göra min egen matte och skriva listor åt mig själv. Det är så mycket lättare att gå upp i andra än sig själv. Men nu är det slut. Ingen annan kan leva mitt liv än jag. Och jag har bestämt mig för att leva det på rätt sätt.
Senaste gången jag kokade pasta sade det pang och jag vet fortfarande inte vad det var.
Meanwhile I hide my head, here in this paper bag.
He said, I found another fish in the sea.
Jag pratade med en cynisk familjemedlem igår. Den bitterhet jag hörde i hans röst när han talade om samhället och människorna i det gjorde mig panikslagen. Dock sköt jag bort det (jag har blivit bra på det nu), och tvingade honom att tänka en massa goda och positiva saker istället. Det var ovant för honom, det hörde jag. Men den där leverpastejen som är upp och ner såg ju faktiskt ganska smarrig ut, tyckte han. Bra, sade jag. Då håller vi där.
Reklamerna av Manpower äger. De är så ärliga och rättframma. Det uppskattas i en värld där superkrämen DNA går in i cellerna (har ni hört något så dumt?) och påverkar hudens åldrande. Hela miljögrejsimojsen har också blivit en sorts kampanj. Köp fyra däck hos oss, så planterar vi ett träd. För att döva människornas samveten. Så som det alltid har varit ända sedan avlatsbreven kom på medeltiden. Allt handlar ju bara om pengar.
Samvetet är ju inte värt någonting när miljön blir ett varumärke att tjäna pengar på. Vi blir så påverkade av allt detta att vi aldrig ens stannar upp för att kontrollera att informationen vi matas med är sann. Vi är som dumma höns som bara tackar och tar emot. Jag känner mig så maktlös ibland, vet ni. Inte konstigt att somliga väljer att stå utanför samhället.
Grundtanken med enade människor, regeringar och kungadömen måste ju ändå varit god. Att få ett rättvist samhälle, att skydda människorna ifrån yttre och inre hot, att vi ska bli lyckliga tillsammans. Var gick det snett? Regler och lagar är ju inte till för att försvåra livet för människor. Ändå blir det så ibland.
Jag är ingen samhällsdebatterare. Inte heller vet jag särskilt mycket om världen utanför min lilla glasbubbla. Jag är inte ens intresserad av systemet, och samhällskunskap i skolan är väl lärorikt, men bara en massa ord på papper. Det är ju i praktiken som det blir verkligt. Eftersom jag har rätt att lufta min åsikt lika mycket som någon annan så är detta inte fel att skriva. This is it.
Sigvard.
Majken var grå och smutsig och pös alldeles förskräckligt. Men pålitlig var hon. Motorn var det inget fel på.
När det var torrt väder så blev vänster blinkers trasig. Den blinkade alldeles för snabbt, och det brukade stressa Sigvard alldeles förskräckligt. Därför tyckte han bäst om fuktigt väder när han skulle köra sina rundor.
Fuktigt väder var även bra för självförtroendet. Människorna vid hållplatserna blev så lättade när han svängde förbi och öppnade dörrarna i ösregn. De flesta log mot honom. Det tyckte han om.
Sigvard fick lite konstiga idéer ibland när han satt där och körde sin runda. Tänk att det var han som styrde en hel buss full med människor! Vilken makt han hade egentligen. Det var tack vare honom som de kom fram till sina jobb, skolor och hem. Han hade också makt över deras välbefinnande. Han kunde köra lugnt och stabilt, eller fort och ryckigt.
Om han en dag var lite trött på livet så funderade han mycket på dikena. Tänk om man skulle köra rakt ner i ett dike. Eller avsiktligt krocka med en långtradare. Människor kunde dö. Han hade deras liv i sina händer. Herregud, vilket ansvar! Vid sådana funderingar blev Sigvard mycket nervös och smått illamående. Då tog han en Vicks Blå och stoppade i munnen så kändes det genast bättre igen.
Vicks Blå. Extra starka. Extra friska. Isbjörnen i reklamen var häftig. Sigvard ville vara en isbjörn.
If I could fall.
Perfect picture.
On the ground with my world upside down.
Innerst inne är jag förstås glad och lycklig som alla andra. Jag kan kramas och le och äta tårta som igår. Men när jag är ensam med mig själv blir det svårt. Jag behöver någon att pyssla om, för att ta uppmärksamheten från mig själv. Därför är det så bra med dig. Du är min hundvalp. Och jag behöver dig så förskräckligt. Du får mig stark, du får mig att inta en roll där jag klarar det mesta. Det är på riktigt. Jag vill engagera mig. Och ibland är dina blickar de varmaste som finns och då blir jag så lycklig för att jag är jag.
And then you kissed me.
Det här är jag. Antagligen en av de bästa bilderna som finns på mig. Den är tagen i mammas förra lägenhet på Kirseberg med en vanlig Logitech webcam. I bakgrunden syns en sollampa som skulle göra min bleka hy lite fräschare på vintrarna. Det fungerade aldrig. Själv sollampan var det säkert inget fel på, men jag hade inget tålamod. Jag är en sådan där person som blir brun långsamt. Först röd som en kräfta, förstås. Det passar bra till mitt stjärntecken.
Jag är väldigt känslig för sinnesstämningar. När någon svär högt eller blir rejält förbannat så får jag ont i magen. Jag har alldeles för mycket tankar. För mycket känslor. Jag är underlig. Jag är lat. Men jag är också alldeles genuin. Jag vill människor väl. Jag vill se det goda i saker och ting. Jag är varm.
Jag tycker inte om nypotatis på sommaren. Inte på vintern heller, för den delen. Jag är trött på orättvisor, och fisk tycker jag inte om något vidare heller. Förutom rökt lax. Vid rätt tillfälle är rökt lax guds gåva till mänskligheten.
Vad tycker jag mer om?
Olja i vattenpölar. En vacker himmel. Böcker. Godis. Ambitioner. Drömmar. Diskmaskinstabletter som luktar gott. Varma kramar. Kärlek. Barn. Volvo. Språk.
Bara för att nämna 12 saker.
Jag återkommer.
