naddielicious

Sigvard var busschaufför innan han slutade arbeta. Han körde 93:ans buss fram och tillbaka i flera år. Ibland körde han 98:an också. Men mest 93:an. Bussen kallade han för Majken. I smyg då, alltså. Människor som döper bussar är ju inte riktigt riktiga i huvudet, så Sigvard var noga med att hålla det för sig själv.

Majken var grå och smutsig och pös alldeles förskräckligt. Men pålitlig var hon. Motorn var det inget fel på. 

När det var torrt väder så blev vänster blinkers trasig. Den blinkade alldeles för snabbt, och det brukade stressa Sigvard alldeles förskräckligt. Därför tyckte han bäst om fuktigt väder när han skulle köra sina rundor.

Fuktigt väder var även bra för självförtroendet. Människorna vid hållplatserna blev så lättade när han svängde förbi och öppnade dörrarna i ösregn. De flesta log mot honom. Det tyckte han om.

Sigvard fick lite konstiga idéer ibland när han satt där och körde sin runda. Tänk att det var han som styrde en hel buss full med människor! Vilken makt han hade egentligen. Det var tack vare honom som de kom fram till sina jobb, skolor och hem. Han hade också makt över deras välbefinnande. Han kunde köra lugnt och stabilt, eller fort och ryckigt.

Om han en dag var lite trött på livet så funderade han mycket på dikena. Tänk om man skulle köra rakt ner i ett dike. Eller avsiktligt krocka med en långtradare. Människor kunde dö. Han hade deras liv i sina händer. Herregud, vilket ansvar! Vid sådana funderingar blev Sigvard mycket nervös och smått illamående. Då tog han en Vicks Blå och stoppade i munnen så kändes det genast bättre igen.

Vicks Blå. Extra starka. Extra friska. Isbjörnen i reklamen var häftig. Sigvard ville vara en isbjörn.