You're every line, you're every word.
Denna melankoli som omger mig från främst två människor just nu är minst sagt bedövande. Vad gör man?
- Gräver ner sig själv och stöttar så mycket som man bara orkar, tills man ger upp och är färdig att strypa sig själv?
- Eller kanske låtsas som om det regnar och sköter sitt eget tills personerna tar sitt förnuft tillfånga?
- Är lite stöttande ibland utan att glömma bort sina egna behov mitt i alltihop?
Det sista alternativet känns ju mest logiskt och riktigt. Frågan är bara om jag orkar? Engagemang är viktigt i alla relationer, men just nu behöver jag fokusera på mig själv. Folk kanske uppfattar mig som egoistisk nuförtiden, men ärligt talat så tror jag att jag har en period där jag måste vara det. För att inte drunkna i andras liv, liksom. Det händer mig så lätt.
Lite förståelse behövs dock från dessa två personer. Hoppa inte på mig för att må bättre. Jag kämpar liksom ni för att hålla huvudet ovanför vattenytan, men ingen kommer längre för att den trycker ner någon annan. Fokusera på er själva istället. Ni är trots allt huvudpersonerna i era egna liv! Om ni längtar efter en förändring så måste ni själva ta taget. Ingen kommer och gör det åt er. Ta en sak i taget och var strukturerade. Det är de tips jag kan ge. Tack vare dem mår jag så bra som jag gör idag.
Det är lätt att samla på sig för många "måsten". Jag har dock erfarenheten av att dessa "måsten" försämrar livskvaliteten avsevärt. Fundera på vad som verkligen är viktigt och vilka steg du måste ta för att hamna i rätt riktning. Ditt tåg spårar aldrig ur. Det byter bara räls lite här och där. Och dessutom finns det ingen slutdestination. Du bestämmer vart du vill och hur länge du vill stanna där.
Ibland tycker jag att jag är ganska fyndig för att vara en ordbajsande liten fjortis som bara låtsas ha åsikter.
Håller ni med?
