naddielicious

Jag stannar upp, och fan vad jag faller, jag hatar att falla, men faller gör jag likväl för jag är inte menad att göra någonting annat. Mitt korthus är för svagt för att hålla någon längre period. Och så blir jag rädd, livrädd för att leva, orka, känna, tänka. Jag är fast. Jag kan inte gå ut. Inte stanna här heller. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag förbannar mig för att jag tillåter mig själv att bli ensam när jag mår såhär. Nu känns det dock omöjligt att söka sig till någon, det är försent. Varför rasar min värld såhär, och varför upplever jag det som krig i mitt inre? Jag måste andas.