naddielicious

Jag pratade med en cynisk familjemedlem igår. Den bitterhet jag hörde i hans röst när han talade om samhället och människorna i det gjorde mig panikslagen. Dock sköt jag bort det (jag har blivit bra på det nu), och tvingade honom att tänka en massa goda och positiva saker istället. Det var ovant för honom, det hörde jag. Men den där leverpastejen som är upp och ner såg ju faktiskt ganska smarrig ut, tyckte han. Bra, sade jag. Då håller vi där.

Reklamerna av Manpower äger. De är så ärliga och rättframma. Det uppskattas i en värld där superkrämen DNA går in i cellerna (har ni hört något så dumt?) och påverkar hudens åldrande. Hela miljögrejsimojsen har också blivit en sorts kampanj. Köp fyra däck hos oss, så planterar vi ett träd. För att döva människornas samveten. Så som det alltid har varit ända sedan avlatsbreven kom på medeltiden. Allt handlar ju bara om pengar.

Samvetet är ju inte värt någonting när miljön blir ett varumärke att tjäna pengar på. Vi blir så påverkade av allt detta att vi aldrig ens stannar upp för att kontrollera att informationen vi matas med är sann. Vi är som dumma höns som bara tackar och tar emot. Jag känner mig så maktlös ibland, vet ni. Inte konstigt att somliga väljer att stå utanför samhället.

Grundtanken med enade människor, regeringar och kungadömen måste ju ändå varit god. Att få ett rättvist samhälle, att skydda människorna ifrån yttre och inre hot, att vi ska bli lyckliga tillsammans. Var gick det snett? Regler och lagar är ju inte till för att försvåra livet för människor. Ändå blir det så ibland.

Jag är ingen samhällsdebatterare. Inte heller vet jag särskilt mycket om världen utanför min lilla glasbubbla. Jag är inte ens intresserad av systemet, och samhällskunskap i skolan är väl lärorikt, men bara en massa ord på papper. Det är ju i praktiken som det blir verkligt. Eftersom jag har rätt att lufta min åsikt lika mycket som någon annan så är detta inte fel att skriva. This is it.