naddielicious

Så, igår blev det Oxiekväll med killgänget. Jag kom dit vid sex, halv sju och mötte upp födelsegrisen Johan och de två skumma typerna Jeff och Jonatan. Johan var snäll och bjöd på xider och jag småbråkade med Jonatan. Till slut kom Danne och räddade kvällen. Det blir inget liv i luckan utan honom.

Sedan blev det smått kaotiskt. Alla skulle egentligen först till riseberga och festa vidare, men någon ville till värnhem istället. Någon annan ville till Bara och ytterligare någon annan ville hem. Så där sket det sig. Det slutade med att jag åkte med Danne hem där han bjöd på en festlig middag bestående av cevapcici (stavas hur?) och fullkornsmakaroner. Nu har jag precis kommit hem därifrån och planerar inför den kommande kvällen.

Av hänsyn till en viss person skulle jag vanligtvis inte skriva något om följande, men eftersom det verkar väldigt finito och "ha ett bra liv"-stuk på det hela ändå så borde det ju inte spela någon roll längre.

Det finns en människa som jag saknar otroligt mycket. Nu var det längesedan vi träffades och jag har fått många knivar i ryggen sedan dess. Ändå kan jag inte få ur denna dumma grej ur min hjärna. Han är inte värd min uppmärksamhet, men jag kan inte styra över det. Frågan är om man ska glömma och gå vidare (någon jävla gång måste min hjärna kunna glömma honom), eller om man ska kämpa för att få det man vill ha. Suck. Varför kan jag aldrig göra det rätta?