Clean.
Det är synd att jag suger så mycket på att designa min blogg. Nu orkar jag inte mer. Det vill inte som jag vill. Ni får stå ut med min fetebild där uppe, om nu någon vänlig individ inte får för sig att hjälpa mig.
And yet she laid down on his bed, went through the words she never said.
Idag har jag städat mitt rum. Och därmed städat mig själv lite också. Jag får ta hem en massa människor nu och visa upp det.
Visst är det märkligt? Att man måste ha någon som bekräftar en, någon som kan vittna om ens liv. Om du har en jättemysig hemmakväll alldeles för dig själv så är det ju knappt värt någonting, eftersom ingen var där och delade det med dig. Ingen såg hur söt du var när du låg inlindad i en filt och fångade popcorn med munnen. Ingen var där när du listade ut hela kriminalhistorien på tv en halvtimme in i filmen. Ingen vet att det hände, ingen utom du, och det spelar ju ingen som helst roll, för du är bara du. Du har ingen att stoltsera för, ingen att... leva för.
Är det någon som förstår hur jag menar?
Någon måste kunna bekräfta att jag har levt en gång, att jag var en bra människa som tänkte ut smarta saker och fick andra att skratta.
Jag förstår mig inte på eremiter. Antingen så är de så nerdeppade i sig själva att de helt enkelt inte tycker att deras liv är värt något speciellt. Eller så har de kommit på något som inte vi har än. Tror ni att eremiterna går runt och älskar sig själva, trivs med sina egna tankar och åsikter och känner att det är det som är mest värdefullt ändå? Inte vad samhälle eller omgivning tycker och tror. Har de kommit fram till att vi lever bara för vår egen skull egentligen, och att det är vad vi tycker om oss själva och våra egna liv som har någon betydelse i slutändan?
Om vi nu är lite tramsiga och tänker oss en himmelport med någon slags gud som portvakt, kan ni tänka er det?
"Är du nöjd med det långa liv du levt?"
"Nja, jag vet inte, Kalle hade ju fler vänner än jag och jag har aldrig lärt mig spela pingis ordentligt fastän jag lovade min gympalärare det i sjätte klass. Alla har irriterat sig på min dyslexi under hela livet, och min fru brukade klaga på min klädstil...
...men... för min egen del är jag jättenöjd, jag har trivts, och pingis tyckte jag ändå aldrig var särskilt roligt."
Om ni förstår någonting av mina små kvällsfunderingar nu så borde ni skriva och säga det. Jag vet inte om det bara är jag som har så märkliga tankar.
And yet she laid down on his bed, went through the words she never said.
Idag har jag städat mitt rum. Och därmed städat mig själv lite också. Jag får ta hem en massa människor nu och visa upp det.
Visst är det märkligt? Att man måste ha någon som bekräftar en, någon som kan vittna om ens liv. Om du har en jättemysig hemmakväll alldeles för dig själv så är det ju knappt värt någonting, eftersom ingen var där och delade det med dig. Ingen såg hur söt du var när du låg inlindad i en filt och fångade popcorn med munnen. Ingen var där när du listade ut hela kriminalhistorien på tv en halvtimme in i filmen. Ingen vet att det hände, ingen utom du, och det spelar ju ingen som helst roll, för du är bara du. Du har ingen att stoltsera för, ingen att... leva för.
Är det någon som förstår hur jag menar?
Någon måste kunna bekräfta att jag har levt en gång, att jag var en bra människa som tänkte ut smarta saker och fick andra att skratta.
Jag förstår mig inte på eremiter. Antingen så är de så nerdeppade i sig själva att de helt enkelt inte tycker att deras liv är värt något speciellt. Eller så har de kommit på något som inte vi har än. Tror ni att eremiterna går runt och älskar sig själva, trivs med sina egna tankar och åsikter och känner att det är det som är mest värdefullt ändå? Inte vad samhälle eller omgivning tycker och tror. Har de kommit fram till att vi lever bara för vår egen skull egentligen, och att det är vad vi tycker om oss själva och våra egna liv som har någon betydelse i slutändan?
Om vi nu är lite tramsiga och tänker oss en himmelport med någon slags gud som portvakt, kan ni tänka er det?
"Är du nöjd med det långa liv du levt?"
"Nja, jag vet inte, Kalle hade ju fler vänner än jag och jag har aldrig lärt mig spela pingis ordentligt fastän jag lovade min gympalärare det i sjätte klass. Alla har irriterat sig på min dyslexi under hela livet, och min fru brukade klaga på min klädstil...
...men... för min egen del är jag jättenöjd, jag har trivts, och pingis tyckte jag ändå aldrig var särskilt roligt."
Om ni förstår någonting av mina små kvällsfunderingar nu så borde ni skriva och säga det. Jag vet inte om det bara är jag som har så märkliga tankar.
Kommentarer
Trackback
