naddielicious

Det är höst igen och Sigvard vet inte vad han ska göra med alla gråa dagar som flyger förbi. Han tar promenader i kylan och studerar löven på marken. Han applicerar sitt liv i deras färger, det gröna och livfulla. Det bruna, döende. Det gula och förflutna. Han kommer på sig själv med att tänka att han nog börjar bli lite galen. Sällskapssjuk har han också börjat bli, misstänker han. Hur nu det har gått till.  Han var ju ” Den trygga mannen som trivdes för sig själv”. Så brukade han i alla fall förklara alla ensamma kvällar för sig själv när han kände ett gruskorn stinga till av ensamhet i hjärtat. Men nu tvivlar han på om han vill fortsätta med det en höst till. Att sitta och invänta döden alldeles ensam är inte så tillfredsställande. Det är inte nödvändigtvis kvinnligt sällskap han letar efter. Någon som han bara. Nej förresten, ingen som han. Han behöver något uppfriskande, en nytänkande människa som får honom att skärpa sina sinnen och finna ett intresse för livet igen. Han vill dricka öl på café, som han gjorde när han var ung. Han vill gå till biblioteket med någon och utbyta lättsamma meningar om intellektuell litteratur. Inte för att låna Mozarts alla symfonier på kassett och sitta ensam i ett mörkt rum och låtsas att han vet någonting alls om musik. Det får bli ett slut på all ensamhet. Han trivs inte med sig själv som han brukar. Vart tog mitt liv vägen? undrar han när han står i sitt nyskurade kök och diskar tallriken han precis ätit på.