naddielicious

När man äntligen tror att man har hittat någon som man ser sig själv med i någon slags framtid, då hör alla andra av sig och vill hitta på saker. Jaha? Nu passar det? Det är så typiskt.

Jag var hos Jesper igår och under kvällen ploppade det in sms efter sms från diverse personer. Någon ville be om ursäkt för tidigare beteende och någon var antagligen bara lördagspackad och nostalgisk. Jag vet inte om jag ska be att bli lämnad ifred eller om jag ska bli glad över uppmärksamheten.

Varför kan man aldrig vara nöjd med det man har? Varför är man så nyfiken på om gräset är grönare på andra sidan? Lite moral måste man dock blanda in i det här, påbörja inte någonting förrän allting annat är avslutat. Men hur ska man veta vad som är rätt i slutändan?

Det borde finnas något slags avtal man kan ingå när två personer börjar finna intresse för varandra. Ett slags löfte om att aldrig medvetet såra, bedra eller utföra övrigt svineri. Fast... mänskligheten klarar inte av sådant. Folk ljuger och bedrar kors och tvärs ändå. Så det bästa är väl att stålsätta sig en aning. För det finns inga garantier för någonting. Den enda man kan lita på är sig själv.

(Ibland knappt ens det.)