naddielicious

Det tar aldrig slut. Och du är kanske lika frustrerad över det som jag.
Skillnaden är att du vill att det tar slut på riktigt. Så att vi blir utan dig.
Jag vill att dina elaka tankar ska ta slut. Så att vi får leva med dig.

Varje gång jag nås av det här beskedet blir jag lite svagare, lite tröttare, lite mer orkeslös. Det frambringar tusentals minnen som man trodde att man grävt undan. Men du misslyckades denna gången också.

Det är som min syster skrev: vi älskar dig, men uppenbarligen vill du inte vara här.
Och jag fantiserar om hur livet sett ut om du lyckats. Det är svårt att föreställa sig. Även om du inte har funnits där på riktigt på väldigt, väldigt länge så är det ändå ofattbart att tänka sig hur allt skulle vara om du var slutgiltligt borta.

Jag förstår inte. Jag orkar inte.
Jag är bara arg och ledsen.

Men livet går vidare och snart är det jul, usch och fy, och man vill åka på semester och slippa allt, för alla är så elaka och ute är det så kallt, men det gör ingenting, för vi drar fram halsduken och låtsas som om vi inte fryser, för det ska man inte göra.

Det är dumt att frysa.

Förstår du det, mamma?

♥ ♥ ♥