naddielicious

Det blev en långpromenad igår till den där vackra kyrkogården som jag gömde mig på när jag var liten. När jag var liten och ensam och rädd och behövde komma ifrån det där stora mörka huset med alla hårda ord och osäkra stämningar. Kyrkogården var lika vacker som jag mindes den. Jag kunde nästan se mig själv som liten sitta där med skolväskan bredvid mig och blåsa varm luft i händerna.

Men allt det där var så oändligt länge sedan. Vuxenvärlden väntar och jag har kommit förbi de jobbiga tankarna. Man glömmer aldrig. Man tar det med sig och låter det forma en. Generna kommer aldrig få bestämma min personlighet fullt ut. Jag tänker bli den jag vill vara.