naddielicious

(Skrivet i lördags, oroa er inte, jag mår bättre nu:))

Jag mår inte dåligt, det är inte det. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna lita på någon, NÅGON av det motsatta könet igen. Ärrad för livet? Jag är dramatisk som vanligt, det inser jag. Men samtidigt pendlar jag mellan att vilja satsa allt igen, våga känna att någon backar upp mig och mellan att bara bli en aggressiv manshatare som blivit sviken alltför många gånger. Jag vill inte vara en idiot, så kan någon bara komma och ge mig min framtid så att jag vet hur jag ska hantera den?

Det jag kanske borde göra är att satsa mer på vännerna nu. Jag vet inte varför jag inte känner för det, vänner finns ju kvar, säger man.

Ikväll är jag ensam. Delvis självvalt. Men ni vet att jag inte är bra på ensamhet, det händer så underliga saker i mitt huvud då. Ibland är jag som en liten flicka som inombords bara skriker efter uppmärksamhet.

Sådana här inlägg är inte bra. De får mig bara att grubbla ännu mer på hur jag fungerar och vad jag håller på med. Jag ska gå ut och grilla snart och resten av lördagskvällen blir nog insjunken i en bok, "I Hitlers tjänst", så att jag slipper tänka. Om läget blir alltför desperat så ringer jag någon och tvingar mig in i deras umgänge, bara så att jag vet att jag finns. Om jag orkar det, vill säga. Fan. Jag måste orka visa att jag finns.